Tolfte december

Alltid, jag garanterar, alltid på scen eller annorstädes kommer jag att se en uppblåst borgardam iklädd bahytt när jag ser Lena Endre ty denna aktris sitter i Stockholms Stadsmissions styrelse.
Vet hon vem Strindberg är? Jag tvivlar. Har hon läst Röda Rummet (1879)? Jag tvivlar. Hon vet nämligen inte om scenen med välgörenhetsmadamerna, dessa som besöker slummen i Vita Bergen, dessa som skänker välfärd åt de fattiga med religiösa pamfletter, dessa som sprayar eau de cologne för att slippa lukten? Eller rättare sagt - för att slippa den lukt som uppstår vid brist på en folkligt skattefinansierad bostadspolitik.
Att trippa så med parfymen droppande, det vore en passande roll vilken aktrisen borde kunna gestalta. Det får bli en replik, ett vokalt ljud från hemlighusets avskildhet. Som den ilskne skomakaren rollbesätter jag den från graven återuppståndne Keve Hjelm. Det vore ett möte det. Pang!
Detta är alltså Birger Jarlsgatan, snart är jag tillbaka vid utgångspunkten. I dessa kvarter bor ett sällskap, de sitter alla i samma välgörenhetsstyrelse. De bor så nära varann att gott de kunde dela taxi efter styrelsemötet i Gamla Stan. Fast det gör de icke. Högmod gror bäst i ensamtaxi.
Nu går jag bara runt hörnet och Se! vem som bor där med utsikt över Humlegården.