Tjugonde december

Här på Sickla Kanalagata i Hammarby Sjöstad bor Anna Hägg-Sjökvist, mångårig kollega med Johan af Donner. Hon bor bara ett stenkast från skithögen Christer Zettergren. Återigen dessa märkliga boendekluster i den svenska välgörenhetssvängen.
Av min helt ovetenskapliga undesökning finns några slutsatser att dra. Det mest uppenbara är att välgörenhet inte fungerar som privat projekt. Efter Johan af Donner kommer det snart poppa upp en ny gosse med tofsar på skorna. Han kommer att följas av andra små af donnrar som alla snor från de fattiga. Var så säkra för nu har ju den borgerliga alliansen gjort välgörenhet till skatteplanering.
Betrakta välgörenhetsgänget i dag. Flera av dem har sån bakgrund att de verkar rekryterade under en söndagmiddag med släkten. Deras yrkesmässiga personligheter verkar ävenså vara av den sort att de tycker att det är helt i sin ordning att deras verksamhet ska likställas med låt säga statsråd eller riksdagsledamöter. En komisk självöverskattning som vanligtvis uppstår i klanliknande familjegrupper från förmoderna samhällen.
På så sätt skaffar de sig, givetvis i sin egen drömvärld, moraliskt carte blanche som berättigar dem att åderlåta de fattigas kassakista. af Donner gjorde det så korkat att det blev åtal. De andra, de som glider undan, de är mer formella med pensioner och annat plockgodis som katapultar dem ut i den värld där ägandet ger dem den oidipala njutningen.
Dock - jag måste vidare i min undersökning av den svenska välgörenhetens sociala rötter. Nu mot det inre av Södermalm. Även här bor välgörenhetssvängen i samma kvarter. Håll i hatten!